Vad är skillnaden mellan EN 388 och ANSI/ISEA?
När man väljer skyddshandskar är det avgörande att förstå de olika standarder som gäller för att säkerställa bästa möjliga skydd mot skador. Två av de mest erkända standarderna är den europeiska EN388-standarden och den amerikanska ANSI/ISEA 105-standarden. Dessa standarder har olika tillvägagångssätt och metoder för att testa och klassificera handskmaterial, vilket kan påverka vilka handskar som är bäst lämpade för specifika arbetsförhållanden.
MOTSTÅND MOT SLITAGE
Den amerikanska standarden ANSI/ISEA 105-2016 för slitagetestning bedömer hur många cykler som krävs för att ett slitagehjul ska bryta ner handskmaterialet. För nivåer 0 till 3 används en belastning på 500 gram på slitagehjulet, medan nivåer 4 till 6 använder en belastning på 1000 gram. Handskmaterialet fästs och slits ner av det roterande hjulet tills det uppstår ett hål under motsvarande vikt. Ju fler cykler det tar innan materialet bryts ner, desto högre är slitagemätningen. Klassifikationsnivån rapporteras som ett genomsnitt av minst fem prov. Resultaten visas i tabellen nedan.
I den europeiska standarden EN 388 testas cirkulära prover av materialet under konstant tryck på (9,0 ± 0,2) kPa, ungefärlig 435 g viktbelastning. Motståndet mot slitage mäts av antalet gnidningar som krävs för genombrott. Fyra prover ska tas från fyra olika handskar från samma handske serie. Prestationsnivån definieras som det lägsta av de fyra värdena.
EN 388-test på slitage
Materialet från handflatan på handsken placeras i en maskin som använder standardiserat slipande papper. Pappret gnids mot materialet tills det uppstår ett hål. Det är betydande skillnader mellan nivåerna, där nivå 1 motsvarar 100 gnidningar och nivå 4 motsvarar 8000 gnidningar.
MOTSTÅND MOT SKÄRNINGAR
När man väljer arbetshandskar som skyddar mot skärningar kan det vara bra att förstå både de europeiska och amerikanska klassificeringssystemen för skärmotstånd, eftersom många handskar kommer att visa båda märkningarna. Det är viktigt att komma ihåg att på grund av olika testmetoder stämmer ANSI och EN 388 skärmotståndsresultat inte alltid överens baserat på skärbelastningen. Arbetshandskar som skyddar mot skärningar har tät passform, hög slitstyrka och är gärna i ett stickat material som innehåller glasfiber.
I USA inkluderar ANSI/ISEA 105-standarden ett test med en skala med 9 nivåer av skärmotstånd, A1-A9. Nivåerna indikerar hur många gram som krävs för att skära genom ett prov med en rektangulär kniv i den specificerade skärtestmaskinen.
Den europeiska standarden inkluderar två olika tester: TDM-100-testen (samma maskin som ANSI använder), där nivåerna (A-F) indikerar kraften i newton (N) som krävs för att skära genom ett prov med en rektangulär kniv i skärtestmaskinen. Detta test är valfritt om inte kniven i Coupe-testen blir slö, då blir det referensen för skärmotstånd. Coupe-testen är mer komplicerad. En handske tilldelas en skärnivå från 0 till 5 (där 5 är mest motståndskraftig mot skärning) baserat på materialets ”skärindex”. Skärindexet är ett förhållande som jämför materialets skärmotstånd med skärmotståndet hos ett referensbomullstyg.
Coupe-test
Ett cirkulärt blad roterar på handskmaterialet medan det rör sig fram och tillbaka med konstant hastighet och tryck tills bladet skär igenom. Resultatet jämförs med referensmaterialet, och ett index beräknas.
TDM-test
Detta test med rak kniv används när testet med cirkulär kniv inte kan användas. Testet med rak kniv mäter den applicerade vertikala kraften och avståndet som behövs för att skära genom handsken med den standardiserade kniven. Efter varje snitt på provet används en ny kniv, och kraften ökar prestationsnivån som bedöms från A till F, där F är den högsta nivån av skärmotstånd.
MOTSTÅND MOT STÖT/SLAG
När man ska välja en arbetshandske som skyddar mot klämskador, slag och liknande är det de två globala standarderna EN 388 och ANSI/ISEA 138 som gäller. Båda standarderna har liknande testmetoder där en vikt släpps på de stötutsatta områdena med en energi på 5 Joule. Skillnaden ligger i poängsättning och utvärderingssystem.
Den amerikanska standarden ställer krav på handskar designade för att skydda knogarna och fingrarna mot stötkrafter. Stötskyddet klassificeras i 3 nivåer (1-3) där nivå 1 har det lägsta skyddet och nivå 3 har det högsta skyddet. Områden som testas är knogarna på handens baksida, fingrarna och tummen. Det lägsta prestandavärdet sätter den allmänna skyddsnivån.
EN 388 testar bara stötar på knogarna, baksidan eller handflatan där 4 olika handskar testas. Fingrar testas inte. EN 388-testen ges ett enkelt godkänt (P) eller inte godkänt (F). X indikerar ej testat/inte genomförbart/godkänt. För att klara testet beräknas den överförda genomsnittliga kraften från de 4 testade handskarna. Denna måste vara mindre än eller lika med 7 kN utan enskilda resultat över 9 kN.
Materialet läggs över ett kupolformat städ, en vikt med en energipåverkan på 5 Joule släpps på materialet, och den överförda kraften mäts. Om handsken har tillräckligt stötskydd visas bokstaven P. Detta test används endast på handskar som har stötskyddsegenskaper.